Jag har varit ledsen, jag har varit rädd, jag har varit arg, skräckslagen och ångestfylld, men igår kväll tog det slut. Jag blev bara tom.

Då tog jag min dyna och gick. Drog ner mössan över öronen och snubblade fram genom skogen.

Till Jennys hus.

       

När jag kom fram fylldes jag av ett stort lugn och kände mig tryggare än någonsin. Jag virade barnens picknickfilt runt fötterna och stoppade väskan under huvudet. Sedan stirrade jag ut i mörkret och väntade på sömnen. Jag ville domna bort...

Det var säkert tio minusgrader ute men jag frös faktiskt inte, förutom om de förbaskade fötterna. Inte nog med att jag skall dras med norra Europas fulaste fötter, de skall jävlas med mig också...

Smärtan blev outhärdlig att friden och tryggheten for ur mig, räckte lång näsa och försvann. Jag blev med ens klarvaken, byltade ihop min filt och dyna och haltade förnedrat men tappert hem igen.

Nåja, allting som inte dödar en lär man ju bli starkare utav, och det finns alltid någon som har det värre, SÅ MYCKET VÄRRE!!!

Dessutom så slog det mig nu; jag skall be Jenny om hjälp!

Jag brukar alltid vända mig till min farfar när jag har det svårt, lider kval och allt vad det annars kallas, men nu tror jag Jenny är den som bäst vet på råd. Älskade Jenny!

Jag är inte knasig, jag talar med de döda och ibland svarar de mig... andra gånger känner jag bara deras värme och kärlek och att de finns där för mig, värmer mig, stärker mig och VÄNTAR PÅ MIG!

     

Jag kommer. Tids nog. Har lite att utföra först bara..