Lördag och dags att ägna sig åt lite hatiska tankar... Ibland tycker jag mig faktiskt få en viss styrka av negativa känslor som hat och ilska... så därför tänker jag inte låtsas som att dessa inte finns.

Jag är för övrigt ingen större vän av dikt, poem och prosa, men här är en liten vers som jag tycker mycket om:



En annan, ännu mindre, vers har jag en gång för länge sedan åstadkommit själv.

Tycker det är dags att damma av denna och nu tillägnar jag den till JENNY,
dotter av mitt hjärta om än inte av mitt blod:

      

Jenny, den vackraste av flickor, ligger nu kall och stel i jorden. Hon skrattar aldrig mer!
En mördare går därmed fri, för vad är det annat än MORD att ge piller till små flickor och låta dem ligga och dö, ensamma - långt bort från vänner och familj - i ett kalt litet rum på ett behandlingshem någonstans i Sverige?



Hatet till denne okände mördare ger mig kraft att leva med saknaden och sorgen.