Här sitter jag och mår lite illa i magen. Detta på grund av att jag äter Amoxicillin och skall fortsätta göra så i en vecka till. Men jag måste ändå upplysa om att jag sällan blivit så glad av att få en burk antibiotika....

                                          
Jag har nämligen inte mått riktigt bra de senaste månaderna. Haft feber på nätterna, vänstersidig huvudvärk (som jag ibland trott vara migrän) och lågt Hb som inte kunnat förklaras med brist på vare sig järn eller vitamin B12.

Mina kära läkare på jobbet trodde att jag kanske hade något virus som låg och lurade i kroppen och jag har även varit och röntgat bihålorna, men de var alldeles tomma och fina.

Så en kväll när jag borstade tänderna fick jag något hårt i munnen. Trodde det var någon form av matrest som suttit fast i en tand. Sedan sade det "kluck" och "plupp" och så - "splasch" - forsade det fram en ganska stor mängd blodtillblandat pus ur munnen på mig...

ÄCKLIG GEGGAMOJJA!

Sörjan smakade apa och dessvärre hade jag ingen kamera med mig in på toan, annars hade jag tagit kort på skiten där den låg och sprattlade vred sig i handfatet... Det hade förmodligen blivit den äckligaste bilden i hela den här bloggen...

Men tyvärr så hade jag ju inte kameran till handa och innan jag hunnit hämta densamma hade puset hunnit ringla sig ned i avloppet.

På natten fick jag feber och då menar jag F-E-B-E-R, som i jättehög feber och frossa, och eftersom jag trodde mig ha en infektion i tandköttet ringde jag tandläkaren omgående.

Tog mig sedan till jobbet och bad doktorn om penicillin, ny tyckte jag nämligen att jag var SÅ FÖRSKRÄCKLIGT SJUK att jag uppenbarligen skulle hinna dö innan jag hann fram till någon tandläkare och att jag måste ha HJÄLP OMEDELBART!

(-ni vet väl att tandbakterier som kommer ut i blodsystemet gärna slår sig ned i hjärtklaffarna och visst var det väl ändå så att jag började få lite ont i hjärtat???)

Så tittade doktorn från Tusen och en natt i munnen på mig och - DRA PÅ TRISSOR - infektionen/varbölden satt inte alls i tandköttet utan i spottkörteln!!!

(=den där som blir tjock som en boll när man får påssjuka)

Doktoren lyste med en lampa och visade mig i spegeln och det såg ut ungefär så här:

                               ÄÄÄCCCKKKLLLIIIGGGTTT !!!

ÄCKLIGT!

Och ont som satan gör det, jag kan knappt äta och heller inte prata (och det sistnämnda är väl ända ganska skönt, kan jag tänka mig många som tycker, hehe..?)

Nu har jag hört att någon undrar hur det går till att få en sådan här Purulent Parotit!?

Vet inte, men misstänker att den hårda lilla "matresten" i själva verket var en spottsten (=sialolithiasis) och att denna suttit länge och täppt till öppningen till min spottkörtel.

Förmodligen har det sedan suttit någon liten pillemarisk streptokock därinne som fått för sig att börja dela- och föröka sig...

FAKTA: Spottstenar är ungefär som en njurstenar fast mindre och skall göra DJÄVULSKT ont. De består av de salter som finns i saliven och förekommer oftast sublingualt och inte i parotiskörtlarna).
 


Nu skall jag ta en tablett och gå och lägga ned min svullna kind på kudden!

GODNATT, sötnosar!