"Bit ej den hand som föder dig???" Nej det skall du naturligtvis inte göra, men det skall jag! Jag skall bita hårt och tugga länge... Detta eftersom jag är beredd att såga den svenska sjukvården jämns med fotknölarna, fast förresten; borde det inte göra mer ont att såga någonstans i thoraxhöjd???

     
                    (-Bilden föreställer en fysiologiskt FRISK hjärna-) 


Här följer att stycke sant exempel på hur svensk sjukvård fungerar idag:

I två års tid går hon från den ena läkaren till den andra, till vårdcentraler och sjukhus, både privata och offentliga alternativ. Hon har yrsel och känner inte riktigt igen sig själv, hon har blivit lättirriterad, lite glömsk och vimsig. Ibland får hon en pulserande huvudvärk och hon har haft några minnesluckor...

De knackar på hennes patellarreflexer, lyser henne i ögonen, frågar sedan om hon äter ordentligt och säger att hon har nog spänningshuvudvärk...

Ett år senare börjar de tröttna på henne... "Herregud, varför fattar inte tösen att det inte är något fel på henne?" "Hypokondriker???" De frågar om hon sover ordentligt, ger henne någon insomningstablett och säger att hon lider nog av stress...

Nu mår hon illa, det känns som kuddar under fötterna och en arm domnar bort emellanåt. Den dagen hon inte kommer ur sängen ringer hennes mamma efter ambulans. Storgråtande och RÄDD blir hon inrullad på akuten och får svara på några hastiga frågor. Sedan blir hon lämnad ensam på en brits i cirka fjorton timmar, mamma måste åka hem - kommer tillbaka i morgon - och hon slumrar in en stund. Vaknar strax igen av att huvudet spränger, rummet snurrar och hon lutar sig fram och kräks på golvet i sjukhuskorridoren. 

Men tänk att då, då kommer en sköterska och sen till och med en doktor. De kör in henne i ett rum och hon får berätta sin historia om hur dåligt hon mår och har mått i ett år... Doktorn lyssnar på henne. Han lyssnar och ställer sin diagnos (utan att bry sig om någon provtagning eller annan form av undersökning). "Flickan har panikångest och borde fått rätt behandling för länge sedan" är hans professionella åsikt. 

Hon blir hemskickad med ett par tabletter Oxascand och recept på Sertralin.

Nu hoppar vi ett halvt år fram i tiden... Ett halvår under vilket hon fortsatt sökt hjälp och vård flera gånger. Eftersom diagnosen PANIKÅNGEST nu redan är klar, finns det ingen som bryr sig om att göra några ytterligare tester...

"Alla symptom kan ju förklaras som psykosomatiska och - HERREGUD - inte behöver man väl röntga en sådan UNG människa?!"

Nu börjar den svenska sjukvården tröttna på vår flicka... Hon ger sig ju inte, fortsätter att påstå att hon MÅR DÅLIGT, trots att all tänkbar expertis intygar det motsatta.

"Herrejävlar, vilken BESVÄRLIG patient... Vi kan inte ha henne rännandes här mer, så vad skall vi göra..? Jo, vi stoppar in henne på PSYKET!"



Hon mår faktiskt bättre på avdelningen. Hon får en massa starka piller och tabletter och hon sover bort det mesta av tiden och illamåendet. Yrseln är inte så farlig när hon ligger ned, och huvudvärken har blivit så konstant att hon numera knappt bryr sig om den.

På den tredje dagen vaknar hon till ett mörker. Allt är svart och hon kvider fram sin rädsla. Mentalskötarna kommer inklampandes och sedan hämtar de en läkare. Han lyser henne i ögonen - men det märker hon inte - och sedan går allting med en rasande fart...

Hon susar fram genom kulvertar, upp i någon hiss och in i en stor apparat... Inget av detta kan hon se. Hon kan höra, men inte förstå, vad som sägs runtomkring henne.

Röntgenläkaren granskar CT-bilderna, rynkar pannan och ringer på en specialist.

Jourhavande neurolog tar över, tittar och hummar. Aldrig har han sett så många hjärnmetastaser i ett och samma huvud.. och så stora... "...humm, humm, långt gånget..."

Han samlar ihop sig, knäpper rocken, och går in till en nittonårig flicka för att berätta att hon har en vecka, som högst, kvar att leva!